Vokativ på serbiska – formen för att tilltala någon

På svenska gör vi ingenting med ett namn när vi ropar på någon. "Marko, kom hit!" – Marko förblir Marko, oavsett om han är subjekt, objekt eller den vi tilltalar. Serbiskan fungerar annorlunda. Här finns ett eget kasus för tilltal, vokativ (serbiska: vokativ), och ordet byter ofta ändelse i samma ögonblick som du vänder dig direkt till någon. Vokativ är alltså formen man använder när man ropar på, hälsar på eller inleder ett brev till någon – "Käre vän,". Det är varken subjekt eller objekt, utan står för sig självt och skiljs i skrift oftast av med kommatecken: "Marko, dođi!" (Marko, kom!). Hur ändelsen ser ut beror på ordets kön och slutljud. Maskulina substantiv som slutar på hård konsonant får -e: brat blir brate – "Brate, jesi li tu?" (Brorsan, är du där?). Slutar ordet på mjuk konsonant får det i stället -u: prijatelj blir prijatelju – "Dragi prijatelju, hvala ti na pomoći." (Käre vän, tack för hjälpen.). Feminina ord på -a byter -a mot -o: majka blir majko – "Majko, gde si bila?" (Mamma, var har du varit?), och namnet Ana blir Ano – "Ano, dođi ovamo!" (Ana, kom hit!). Lägg märke till en sak som lätt förvirrar svensktalande: adjektivet ändrar sig inte på samma sätt, utan det är substantivet som bär ändelsen. Och allt böjs faktiskt inte. I vardagligt tal lämnas många egennamn oförändrade – serber säger "Marko!", inte "Marke!". Mamma och pappa heter ofta kvar som de är: "Mama, gde si?" (Mamma, var är du?). Den vanligaste fällan är motsatt: att låta bli att böja där man ska, särskilt i skrift. I ett brev heter det "Dragi prijatelju," – aldrig grundformen "Dragi prijatelj,". Tänk på vokativ som serbiskans sätt att ge tilltalet en egen ton: där vi svenskar bara ropar namnet rakt av, talar serbiskan om för lyssnaren "nu är det dig jag vänder mig till" genom själva ordändelsen.