Verbet biti i presens: de korta och de långa formerna
På serbiska motsvarar verbet biti svenskans att vara, men presens fungerar inte riktigt som det svenska är. Det finns nämligen två uppsättningar former med samma betydelse. De långa, betonade formerna är jesam, jesi, jeste, jesmo, jeste, jesu. De korta, obetonade formerna är sam, si, je, smo, ste, su. I vardagligt tal är de korta formerna klart vanligast: "Ja sam student" (jag är student), "Ona je umorna" (hon är trött), "Mi smo kod kuće" (vi är hemma). Det centrala att förstå är att de korta formerna är enklitiska. De saknar egen betoning och lutar sig mot ordet framför, vilket gör att de aldrig kan inleda en sats. Man kan alltså inte säga "Sam Ana" — det måste heta "Ja sam Ana" (jag är Ana). Enklitikan tar plats nummer två i satsen, direkt efter det första betonade ordet eller den första ordgruppen: "Ja sam student", "Danas sam umorna" (i dag är jag trött). Just detta brukar överraska svensktalande, eftersom är på svenska bara är ett vanligt ord som kan stå var som helst och även först i en fråga ("Är du hungrig?"). De långa formerna används där de korta inte räcker till. De står ensamma som kort svar: på frågan "Jesi li gladan?" (är du hungrig?) svarar man "Jesam" (ja, det är jag). De används för betoning och i många ja/nej-frågor med li: "Jesi li gladan?", "Jesmo li stigli?" (har vi kommit fram?). Kort sagt: använd den korta formen (sam, si, je …) i vanliga, neutrala påståenden, men aldrig först i satsen. Använd den långa formen (jesam, jesi, jeste …) när ordet står först, som självständigt svar eller när du vill betona. Öva gärna de båda raderna tillsammans, så sätter sig systemet snabbare.
Exempel
- Ja sam student. I am a student.
- Ona je umorna. She is tired.
- Jesi li gladan? Are you hungry?
Hela lektionen
Allt i videon, som text.
-
Det här misstaget avslöjar dig genast som nybörjare i serbiska: att inleda en mening med ordet för är. Det får helt enkelt inte stå först — och att förstå varför öppnar språkets viktigaste verb.
-
Verbet är biti, vara. Det är serbiskans vanligaste verb, och det har en finess som nästan inget språk har.
-
Vara har två presensformer per person: en kort, obetonad för vardagen, och en lång, betonad för eftertryck eller för att inleda en mening.
-
Låt oss se de korta formerna i sin helhet. Det är dem du säger i nästan varje mening. Hör hur lätta och snabba de är — de lutar sig nästan mot ordet före. sam, si, je, smo, ste, su
-
Här i praktiken. Jag är student. Ordet sam står på andra plats, direkt efter ja. Ja sam student.
-
En till. Hon är trött. Den korta formen av är är je — återigen andra, lutad mot ordet före. Ona je umorna.
-
Och i plural: Vi är hemma. Smo betyder är för vi, prydligt på andra plats. Mi smo kod kuće.
-
Mönstret i alla tre: den korta formen kommer aldrig först. Den är en klitika, för lätt för att inleda, så den glider till andra plats.
-
Det här är den klassiska nybörjarfällan. Du kan inte säga Sam Ana för Jag är Ana — klitikan har inget att luta sig mot. Sätt ett ord framför, som ja, så har sam sin plats på andra position. Ja sam Ana.
-
Och om du vill inleda med vara, för att svara Ja, det är jag? Då lyser den fulla formen. Jesam står ensamt som ett starkt jag är. Jesam.
-
Den fulla formen ställer också många ja-nej-frågor. Är du hungrig? börjar med Jesi, följt av den lilla frågepartikeln li. Jesi li gladan?
-
En arbetsfördelning: i meningen kort form på andra plats. För att inleda, svara ja det är jag eller betona, den fulla formen.
-
Kom ihåg tre saker. Korta formen — sam, si, je, smo, ste, su — står på andra plats och inleder aldrig meningen. Fulla — jesam, jesi — är för eftertryck och frågor.